Vi är människor. Vi har känslor som är trotsiga likt fyraåriga barn, det är inte alltid lätt för oss. Vi hamnar i situationer där det känns som hela vår värld ska rasa i samman, man skriker varför medan tårarna rinner hejdlöst längst kinderna. Vi lyssnar på låtar med tunga textrader alldeles för högt för att stänga ute omvärlden. För ibland är det tuffare än vad vi kan hantera. Uttryck som "tiden läker alla sår" känns bara som en utsliten klyscha utan verkan, för det verkar aldrig någonsin komma något solsken. Inget känns längre självklart, folk är sjuka, kärleken lämnar en med ett brustet hjärta och folk är opålitliga. Allt känns bara som är grå dimma.
Men det gäller att kunna se igenom dimman. Det är svårt och vägen kommer aldrig någonsin vara lätt. Du kommer möta på uppförsbackar och snubbla när du känner dig som svagast. Men det handlar om att kämpa, även om du inte ser ett skit för att maskaran rinner, eller om vinden slår dig i ansiktet - fortsätt. Det är svårt, så himla svårt, jag vet.. Men varje människa har en inre styrka, plocka fram den och res dig upp!
